Annons
Annons
Annons
Annons

Publicerat: 6 februari 2013

Ett erkännande

Utveckling sker inte av sig själv. Det kommer inte till dig om du inte manar fram det, och öppnar upp dig för det.

Jag har haft fel. Två ganska stora fel på kort tid. Eller, fel är ett stort ord, för egentligen handlar det om något annat. Jag har varit blind och bekväm ett litet tag. Jag ogillar bekvämlighet för att det sällan leder till utveckling och kreativitet. När jag blev påkommen med att vara bekväm var det som om att jag inte heller kunde vara blind längre. För det är nämligen bekvämt att vara ”blind”. Om man blundar så ser man ju inte, och då behöver man inte göra något åt det man blundar åt.

Min sambo och jag har haft diskussioner kring personlig utveckling där jag menar att man absolut måste sitta ner, vara tyst och blunda för att möta sig själv och se vad som finns där, utan filter. Han menar tvärtom, att man lika gärna kan utvecklas genom att vara med människor och umgås och utvecklas genom att diskutera. Eftersom jag verkligen gillar att sitta tyst och blunda höll jag inte med. Och missade att det bara är nyanser av rätt. Båda sätt ovan är bra vägar. En av mina bästa lärare inom personlig utveckling visade sig några veckor senare vara min fantastiska sambo. Om man bara har ett öppet sinne kan man lära sig.

Jag är obotligt optimistisk, vilket jag ibland försöker råda bot på genom att vara realist istället. Jag brukar tänka och säga att ”det kommer nog gå lätt och bra” om det mesta, och tror på det så långt att jag blir ärligt förvånad när det inte går bra. (till exempel världsrekordförsöken i höstas). Så nu tänker jag att det kommer bli tufft att dyka djupt i vår igen, för att vara lite realistisk. Så påpekade en annan vän/Guru i min närhet att det såklart kommer bli tufft att dyka djupt om jag förväntar mig det. (!!!) Såklart.

Några timmar senare påpekade samma person att jag hade ytterligare en begränsande övertygelse i bagaget. Jag tror nämligen inte att jag samtidigt kan ha passion för både berg och fridykning. Jag tror inte jag kan bestiga ett berg om jag samtidigt har havet i kroppen och huvudet. Jag har inte kunnat dyka djupt om jag hellre vill vara i bergen. Varför har jag begränsat mig till att vara övertygad om det?

För att jag varit bekväm. Visst, då och då gör jag räder och letar i mig själv efter rädslor och begränsningar som ska överkommas. Det inre äventyret. Men vissa delar ser jag uppenbarligen inte själv. Man kan bara utvecklas om man försöker, om man letar och släpper in nya tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>